Debut för Backyard Ultra

Igår skedde min Backyard Ultra-debut på BUS i Trelleborg. Min dröm och förhoppning var att springa 7 varv, vilket hade inneburit Maratondistansen. Första varvet kändes bra, ett lättare duggregn föll över banan, en bana som gick genom skog, utmed hav, över en äng, genom koloniområde och en villaidyll.

Efter första varvet kände jag mig pigg och hade drygt 7 minuters vila inför varv två. Under dessa minuter hann jag trycka i mig lite chips och rödbetsdryck.

Under varv två upphörde regnet för en stund. Jag kom till varvning med 5 minuter över till påfyllning av energi och lite stretching. Benen kändes fortfarande ganska pigga, trots avverkade 13,4 km.

På varv 3 ökade regnet och benen började kännas tunga. Jag insåg nu att det inte skulle bli några 7 varv, men jag var fast besluten att klara 4 varv – vilket skulle innebära personligt distansrekord. Denna gången hann jag bara med att vila, stretcha och äta chips i cirka 2,5 minuter.

När varv 4 startade så gjorde jag som tidigare varv och som i princip alla andra – jag fick uppför första backen. Benen kändes tröttare och tyngre men jag lyckades hålla ett hyfsat tempo på löpningen. Men så plötsligt så hände något. Runt kilometer tre så gick jag uppför en liten liten backe under en viadukt. Backen leder upp till den fina sträcka utmed havet. När jag kom upp och började springa så var det som om allting knöt sig i höfter, lår och ben. Allting började göra ont, ungefär som rejäl krampkänning. Jag  försökte stretcha bort smärtan, men det hjälpte inte. Regnet började ösa ner och vinden ökade på. Kylan gjorde inte saken lättare och jag insåg då att jag inte skulle hinna till målet i tid. För att undvika skador så bestämde jag mig för att helt enkelt gå till målet. Att bryta finns inte på kartan, även om varvet inte skulle räknas så skulle jag ta mig i mål  – om jag så skulle krypa sista biten.

När jag väl kom i mål så hade såklart nästa varv redan startat. Jag hörde på avstånd att de hyllade alla löpare som klivit av efter varv 4. Besvikelsen kom över mig och det kändes som ett enormt misslyckande. Men väl i mål så blev jag så enormt välkomnade, fick ringa i klockan för personligt distansrekord (26,8 km). Arrangörerna var väldigt noga med att ropa ut mitt namn och mitt rekord i högtalarna när jag fick min medalj. Och oj vad det värmde. Nu väljer jag att inte se det som ett misslyckande, jag har sprungit längre än jag någonsin gjort. Att det tog längre tid än räknat med, spelar ingen roll. Jag är ta mig fan så jäkla bra!
Och jag skall ju faktiskt inte vara i maratonform innan 30 maj 2020.

 

Lördagen avslutades sedan på bästa sätt, med en flaska bubbel och ett VM-brons av de fantastiska svenska damerna! Även om mina ben gjorde ont, hela jag gjorde ont, så kunde jag inte sitta stilla under de sista minuterna. Om jag hade haft semester redan imorgon så skulle jag definitivt åkt till Göteborg för att hylla dessa fantastiska tjejer!