Debut för Backyard Ultra

Igår skedde min Backyard Ultra-debut på BUS i Trelleborg. Min dröm och förhoppning var att springa 7 varv, vilket hade inneburit Maratondistansen. Första varvet kändes bra, ett lättare duggregn föll över banan, en bana som gick genom skog, utmed hav, över en äng, genom koloniområde och en villaidyll.

Efter första varvet kände jag mig pigg och hade drygt 7 minuters vila inför varv två. Under dessa minuter hann jag trycka i mig lite chips och rödbetsdryck.

Under varv två upphörde regnet för en stund. Jag kom till varvning med 5 minuter över till påfyllning av energi och lite stretching. Benen kändes fortfarande ganska pigga, trots avverkade 13,4 km.

På varv 3 ökade regnet och benen började kännas tunga. Jag insåg nu att det inte skulle bli några 7 varv, men jag var fast besluten att klara 4 varv – vilket skulle innebära personligt distansrekord. Denna gången hann jag bara med att vila, stretcha och äta chips i cirka 2,5 minuter.

När varv 4 startade så gjorde jag som tidigare varv och som i princip alla andra – jag fick uppför första backen. Benen kändes tröttare och tyngre men jag lyckades hålla ett hyfsat tempo på löpningen. Men så plötsligt så hände något. Runt kilometer tre så gick jag uppför en liten liten backe under en viadukt. Backen leder upp till den fina sträcka utmed havet. När jag kom upp och började springa så var det som om allting knöt sig i höfter, lår och ben. Allting började göra ont, ungefär som rejäl krampkänning. Jag  försökte stretcha bort smärtan, men det hjälpte inte. Regnet började ösa ner och vinden ökade på. Kylan gjorde inte saken lättare och jag insåg då att jag inte skulle hinna till målet i tid. För att undvika skador så bestämde jag mig för att helt enkelt gå till målet. Att bryta finns inte på kartan, även om varvet inte skulle räknas så skulle jag ta mig i mål  – om jag så skulle krypa sista biten.

När jag väl kom i mål så hade såklart nästa varv redan startat. Jag hörde på avstånd att de hyllade alla löpare som klivit av efter varv 4. Besvikelsen kom över mig och det kändes som ett enormt misslyckande. Men väl i mål så blev jag så enormt välkomnade, fick ringa i klockan för personligt distansrekord (26,8 km). Arrangörerna var väldigt noga med att ropa ut mitt namn och mitt rekord i högtalarna när jag fick min medalj. Och oj vad det värmde. Nu väljer jag att inte se det som ett misslyckande, jag har sprungit längre än jag någonsin gjort. Att det tog längre tid än räknat med, spelar ingen roll. Jag är ta mig fan så jäkla bra!
Och jag skall ju faktiskt inte vara i maratonform innan 30 maj 2020.

 

Lördagen avslutades sedan på bästa sätt, med en flaska bubbel och ett VM-brons av de fantastiska svenska damerna! Även om mina ben gjorde ont, hela jag gjorde ont, så kunde jag inte sitta stilla under de sista minuterna. Om jag hade haft semester redan imorgon så skulle jag definitivt åkt till Göteborg för att hylla dessa fantastiska tjejer!

Het lördag

Om en vecka är det dags för Backyard Ultra Sydkusten, även känd som BUS.

Ärligt talat så har träningen och motivationen varit låg den senaste tiden, men nu börjar jag hitta tillbaka till löparglädjen. På måndag börjar uppladdningen och träningen inför Stockholm Maraton 2020.

Idag bestämde jag mig för att testa på att springa 2×6,7 km, för att känna på hur det kommer att bli på lördagens BUS. Helt ogenomtänkt gav jag mig av strax efter klockan 12, när solen stod som högst och temperaturen visade på 28 grader.

Och hett blev det.
Jag lämnade kolonistugan på Almåsa för att springa 6,7 km, vila tills 60 minuter passerat och sedan springa hem igen, förhoppningsvis inom 2 timmar.

Efter 6,7 km hittade jag lite skugga att landa i. Marginalen till 60 minuter fanns där och jag fick 9 minuters vila i skuggan.

img_20190629_131003_6265540331535133555459.jpg

Hemvägen blev betydligt tuffare och jag tvingades gå mer än vad jag tänkt mig. Svetten rann, kroppen kokade och vattnet i min camelback tog slut. Men jag gjorde det, jag kom ”i mål” inom 2 timmar. Om det hade varit BUS på riktigt så hade jag haft 2 minuters vila innan varv 3. Mitt mål är 4 varv på lördag, min dröm är 7 varv. Om bara temperaturen kan hålla sig under 25 grader, helst 20, så finns chansen att jag kommer att lyckas.

img_20190629_150738_7555050872981713457211.jpg

Efter en stretching, tåhävningar och en iskall dusch så var jag verkligen värd lite vegansk snabbmat från Max, inklusive en vegansk lyxshake med päron.

img_20190629_1534038808001987861974267.jpg

Nu, mätt och nöjd, typ tre liter vatten, är jag redo för Sverige-Tyskland. Mina nerver kräver en öl. Kom igen nu Sverige! Kick some tyskröv!

 

Tisdag i sjukstugan

I lördags sprang jag 10km ca 4 minuter snabbare än veckan före. 

På natten fick jag ont i halsen och sedan dess har jag varit allmänt ynklig. Jag har satt mig i karantän och jobbar hemifrån – för ärligt talat – vem har råd att ta en sjukdag med karens och allt vad det innebär. 

Halsont har flyttat sig ner till luftrören och jag känner mig som, och låter som en 90-årig tant som rökt hela sitt liv. När jag var yngre och spelade fotboll så hade jag ansträngningsastma, som jag också medicinerades för (mot?) Varje gång jag blir förkyld så sätter sig skiten på mina luftrör. 

Morgondagens Indoor running är avbokade och just nu tvivlar jag även på om det blir start i Hässleholmsloppet på lördag. 

Damn you förkylning!

Medicin.

Vilken vecka. Och det är bara onsdag

Den här veckan började ändå bra. Klockan 7:00 på måndag morgon så var jag redo för ett pass med Löpcoach-Sarah. Efter en lång uppvärmning och lite rörlighetsövningar så var det dags för Cooper test. Jag har inget traumatiskt minne av detta test ifrån skoltiden. I denna versionen fick jag springa så långt jag hann på 12 minuter. Jag fick inte se varken hastighet eller sträcka, den enda information jag fick var tidsangivelser för halva tiden och varannan minut efter det. På 12 minuter så hann jag 1:99 km. Om två månader är det dags att göra om testet, förhoppningsvis med en rejäl förbättring.

Måndagen fortsatte med ett besök på akuten på Djursjukhuset. Selma – vår tjocka, lata, diviga och numera tant till katt hade kräkts blod. Väl på sjukhuset så gick det snabbt att få träffa en veterinär. Selma var inte ett dugg intresserad av att lämna sin transportbur, När hon tvingades upp på vägen så flippade hon fullständigt ur och hon skrek så det borde ha hörts över hela Malmö. Veterinären såg också ganska chockad ut. Det krävdes en specialbur och en lugnande spruta för att undersökningen skulle kunna fortsätta. Röntgen visade dock inget mer än förstoppning. Fyra timmar och några tusenlappar senare så vi fick åka hem för att invänta svaren på blodprovet. Oväntat nog så ville de inte skriva in och behålla henne där.

Blodprovet visade inga konstigheter förutom höga värden på sköldkörteln. Det är inget ovanligt på en gammal katt och går inte att medicinera.

mjau
Tänk vad söt en trött och utslagen katt kan vara. Och nej, det är inte handklovar, det är bandage efter blodprovet

Selma mår bättre nu. Hon går på en fettsnål fiskdiet och mycket missnöjd med att bara få mat två gånger om dagen. Så länge hon kräver mat och äter så kan husse och matte känna sig lite lugnare.

Ikväll har jag utfört veckans löparläxa. Jag skulle springa 5km på tid. Valet av runda föll på Beijers Park. Det är inte direkt Malmös roligaste plats att springa på, men den passar perfekt för ett test. Ett varv är ungefär 5 km och det är platt. Vill du hitta något plattare så är det troligen en friidrottsbana som gäller.

Mina 5 km gick på 32:19 och utifrån detta resultat skall min framtid som löpare byggas. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot mitt kommande schema.

Screenshot_20170823-194520

 

 

 

 

 

Långsamt långsamt, åh så långsamt. 

Lördag förmiddag och dags för långsam lång löpning. Jag har investerat pengar i mig själv genom en löpcoach. Enligt hennes order skulle jag springa så långsamt att pulsklockan (Garmin Forerunner 235) skulle hålla sig i den gröna pulszonen. Det visade sig vara en stor utmaning att hålla sig inom grönt. Allt för ofta så stack pulsen upp till orange. Men det funkade uppenbarligen. Jag sprang hela rundan, utan att behöva gå. 10:42 km på Bulltofta tog blygsamma 1:17. 

Medan sambon hämtar pizza så myser jag med Selma. Hon älskar att vara med på selfies. Hon vet bara inte om det.